Ja, efter att ha legat sömnlös sedan kl 4 så klev jag tillslut upp vid 7 och gick iväg till gymmet och tränade benen. När jag kom hem så fixade jag med lunchen och efter 12 så åkte jag till mamma. Min plan var att jag skulle sitta i en solstol och läsa i någon timme innan jag skulle till pappa, men tji fick jag..
Efter mycket om och men så fick jag sätta mig i en solstol och börja läsa, medan mamma klipper klart det sista på gräsmattan. Två sidor in i kapitlet så hör jag hur mamma vrålar för full hals och hur hon sedan ropar "MARINA! Ta bort den! Skrik åt den!". Min första tanke är "Nej, hon har kört över en utav kattungarna med gräsklipparn!". Jag flyger upp ur stolen och slänger ifrån mig boken och hinner springa tre steg i den riktning som mammas skrik kom ifrån. Då möts jag av tre små mörka siluetter som kommer springandes i 150km/h över altanen och nästan krockar med mig! Jag tvärvänder och springer efter dom och fattar knappt vad det är för något som jag jagar, och jag har definitivt ingen aning om vad jag ska göra när jag får tag i det.
Det som jag jagar är två utav mammas katter och en främmande hankatt! Theo (mammas fega mongokatt) springer för livet, hanen jagar Theo, efter hanen kommer Mimmie (mammas äldsta katt och flockens överhuvud) som försöker jaga bort hanen från Theo. Sist kommer jag och viftar med armarna och skriker som en galning i ett försök att skrämma hanen.
Tillsammans så lyckas Mimmie och jag bli av med honom och han flyr ut på en lägda! Jag tittar mig omkring och Mimmie är bredvid mig, Morris (kattunge) sitter under en buske och försöker förstå vad som precis hände. Theo och Wilma (kattunge) hittar jag högst uppe i eken som står vid lägdan.. "Jaha? Och hur ska jag få ner er två nu då?". Wilma reser ragg och ser helt förstörd ut. Det var bara för mig att börja klättra.. Efter att ha lekt lite apa så lyckades jag ta mig upp till Wilma, som sitter bara snäppet under Theo, hon är livrädd och vägrar att släppa taget om grenen. Jag lyckas tillslut få loss henne och kan börja klättra ner med henne hängande på min axel/bröstkorg. När jag tittar ner så ser jag hur Mimmie är på väg upp i trädet för att hjälpa till, men när hon ser vad jag gör så vänder hon om. Några minuter senare så når vi marken och Mimmie får tillbaka sin dotter!
Theo då? Ja, han har fastnat i träd förr så jag försöker locka ner honom, men han vägrar. Bara att börja klättra igen då..
Jag klättrar upp till honom, han sitter bara en halvmeter högre upp från där Wilma satt, men för att nå honom, och framförallt för att stå stadigt, så måste jag upp nästan en meter till. Han börjar jama, kurra och gosa med min hand, men jag får inte riktigt tag i han och jag kan inte klättra högre upp för grenarna är för tunna.
Ungefär nånstans här så kommer jag på att "just det! Jag är ju höjdrädd!" och jag får lite lätt svindel när jag börjar titta neråt för första gången. Jag är högre upp än altantaket, så det är en lång väg ner om jag tappar taget.
Då hör jag hur mamma stänger av gräsklipparn och går åt mitt håll.
"Mamma! Kan du komma hit! Jag behöver lite hjälp!"
"Ja..? Men vart är du?"
"Här! Högst uppe i eken!"
"Jasså! Är det där du är?" säger hon med en ton som att det var ju självklart att det var där jag var.
"Theo kommer inte ner och jag får inte tag i honom!"
När Theo hör mammas röst så blir han lite modigare och börjar långsamt att försöka klämma ner sig mellan dom smala grenarna. Han tar sig till mig och jag sätter honom i mitt knä, sedan hissar jag ner honom till grenen nedanför mig och därifrån klarar han sig själv!
"Jaha, och kommer du ner nu då? Eller måste jag hämta en stege?" frågar mamma med retsam ton nere från gräsmattan.
"Här ska inte behövas nån jävla stege..!" tänker jag, och sakta men säkert börjar jag ta mig ner gren för gren och är glad och genomsvettig när jag slutligen når marken!
Väl på plats i solstolen igen så är jag helt slut och bestämmer mig för att jag kan läsa nån annan gång istället, för på den här gården får man aldrig nån lugn och ro.